Ett hus blir till!
Det hela börjad med att Karins bror och Gabriellas syster började dejta. En kväll i november 2004 bjöd den smått dekadenta Gabriella sin syster med sällskap på middag i sin lya. Sällskap betydde visst att pojkvännen tog med sig sin syster. Hon hette Karin och utan att någon visste det hade den första celldelningen börjat. Karin och Gabriella kom bra överens och bestämd sig för att flytta ihop. Samtidigt låg Max, Karins brorson, Gabriellas systerson och jäste i magen och släktbanden var oundvikligt.
Samtidigt bodde Anna i ett vardagsrum i ett jättekollektiv i Malmö, med stolthet men utan någon dörr. Karin och Anna studerade tillsammans och en dag delade de mer än studierna. Anna berättade om sin boendesituation som var smått trång. Glad i hågen berättade Karin om planen att starta ett kollektiv.
Månaden tidigare hade Gabriella satt sig på tåget från Stockholm för att ta sig tillbaka till Malmö efter en festlig vecka i storstaden. Hon var lite sliten och linserna hade pajjat och glasögonen låg tryggt i Malmö. Med en stor nypa tur hittade hon sitt säte, satte sig ned, blundande utan en plan på att öppna ögonen innan tåget nådde Malmö, då hon hör en bekant röst. Karin satt snett bakom henne och med sig hade Karin Anna. De hade varit på kurs i djupaste Norrland och var också på väg till Malmöstaden. Av en slup möttes så Anna och Gabriella nu för första gången, och embryot hade igen påbörjat en oförutsägbar fas.
En sen kväll i Malmö, strax efter tågmötet, svängde Anna förbi den folkfyllda puben Röda Kran. Där satt Gabriella och spenderar pengar i baren. Mot alla odds kände Gabriella igen Anna från sitt blinda möte på tåget. Med flertalet främmade kroppar mellan sig hälsade de två töserna glatt på varandra. Anna berättade att hon också skulle flytta in i det planerade boende. Nyheten tog Gabriella med ro eftersom hon ändå inte hade en aning om vad hon gett sig in på och visade tummen upp medan de gled ifrån varandra i folkhavet. Anna fick ångest.
Ett möte anordnade för att den nya konstellationen skulle berätta om sina dåliga sidor, allergier och varningstrianglar, allt för att underlätta för framtiden. Sökandet av bostad drog ut på tiden och förlossningen verkade oändligt långt borta. Alla längtade de efter att få se sitt nya liv. Skulle beondet ha alla fyra väggar? Man är ju alltid rädd för att något ska vara vanskapt. Var det så fall för att man drack för mycket eller inte skötte sina kort rätt?
Men en dag var det dags; Anna klädde upp sig/klädde ut sig och talade med hyresvärden SAM. Det dröjde inte många dagar förrän huset var deras; ett parhus från 1989 på PALMGATAN 11B!! Alla tycker säkert att deras hem är det finaste som finns, men i detta fall var alla rörande överens om att huset var riktigt fult. Huset var nersölat med babyblåa tapeter med kräkframkallande små blommor på. Men ingenting hindrar nyblivna husare. Med tid och tålamod förvandlade de tre huset till ett beboligt ställe och vardagen kunde börja!
